First impressions!

Åhåhåh, vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag ser de här bilderna! Jag känner en enorm saknad efter både staden och människorna när jag tänker tillbaka på alla intryck den första veckan.
 
Jag och en kompis pratade tidigare i veckan om hur det var att lämna familjen bakom sig på Landvetter och leta sig fram på till rätt gate på egen hand. De blandade känslorna. Nervositet, rädsla, glädje och sorg. Allt på samma gång. Skräckblandad förtjusning. 
 
När jag skymtade Themsen och Tower Bridge genom fönstret började jag inse att allt hände på riktigt. Väl på Gatwick var jag oerhört fokuserad. Jag lyfte blicken för att inte missa alla viktiga skyltar och hittade till bussen efter att ha frågat mig fram på knackig engelska. Det gladde mig att jag åtminstone gjorde mig förstådd.
 
Bussresan kändes oändligt lång. Jag fick kontakt med min värdfamilj under resans gång och kände med ens fjärilar i magen igen när jag fått svar att de skulle hämta upp mig vid busstationen. Jag fick ett sms om att jag skulle hålla utkik efter en röd bil och jag svarade att de skulle titta efter en lång tjej med brunt hår, blåa jeans och svart skinnjacka. Jag vet att jag oroade mig för att gå av på fel hållplats men hamnade rätt till slut. Visserligen var jag förvånad att busstationen inte var en byggnad utan mer som en parkering.
 
När jag hade släpat ut mina väskor ur bussen fick jag syn på den röda bilen och mitt hjärta gjorde loopar. Ut klev nämligen min värdmamma. Hon presenterade sig, gav mig en kram och hjälpte mig att packa in väskorna i bilen. Jag satt som på nålar hela vägen till mitt nya hem. Charmaine småpratade, jag förstod bara hälften men försökte humma på rätt ställen och ställa några enkla frågor som svar. Hon pekade ut skolan och vi åkte den vägen bussen gick för att jag skulle kunna känna igen mig. 
 
Jag minns att jag tyckte att huset såg lite småruffigt ut vid första anblicken men efter att ha bott där ett par veckor kom jag till insikt att det går att trivas även om det inte är superflott. Deras hund, Bowie, skällde när jag kom in i huset för första gången men han blev snabbt min första Brighton-vän. Dottern Danny kom ut i hallen för att hälsa innan jag tog med min packning uppför en trappa klädd i heltäckningsmatta och gjorde mig hemmastadd i mitt nya rum. Jag var överväldigande glad över min dubbelsäng!
 
Min första måltid i familjen åt jag med Charmaine och Danny men sen var ofta Stuart med och ibland även Shane. Jag kan inte komma ihåg vad vi åt men min gissning är Sunday Roast eller Pasta Bolognese för det var i princip de enda rätterna de serverade mig! Stämningen var lite tryckt men jag vande mig mer och mer vid deras dialekt och förstod vad de sa. Dock stockade sig orden mer än gärna i halsen på mig!
 
Engelskan gick efter hand bättre och bättre och värdfamiljen var trevlig, även om den såklart aldrig kändes som min egen familj! Kompisar hittade jag nästan direkt i skolan ett par dagar därpå. Tänk vad mycket jag fick vara med om under ett halvår egentligen! Det här inlägget handlade trots allt bara om första dagen!
 
Resor | | En kommentar |

Två dagar i huvudstaden

Nu har jag landat i min säng efter att ha besökt Stockholm med familjen ett par dagar. Igår shoppade vi mest, plus åt och fikade såklart. Mamsen frågade om jag fått påssjuka en bit in på eftermiddagen. Svaret löd något i stil med "jag behöver en golfbil för att slippa bära alla shoppingpåsar". Vilket alltså innebär att jag fick med mig flera fynd hem. Det gäller ju att passa på när det finns butiker vi inte har i Skövde!
Resor | | Kommentera |

Take me back to the ocean

Upp